När man inte hittar något sätt.
Jag vet ibland inte vad jag gör, eller varför jag gör det. Jag bara gör det.
Ibland blir bara allting helt jävla fel, jag vet att jag suger på att blogga, men jag kan inte lägga upp skiten på min bdb för då är jag tydligen ett jävla emobarn som tigger uppmärksamhet, det kanske jag är här också, men ibland skiter jag i sånt. Jag vet inte hur annars jag ska få allt ur med mig, att prata är överskattat,
jag tror inte längre det finns någon mänsklighet kvar.
Min mamma är ett jävla fyllesvin som inte har några pengar, mitt självförtroende ligger på 0 just nu, min mamma lovar mig hit och dit med massa saker men gör det aldrig.
Musiken räddar mig från ångesten just nu, jag har inte råd att vara självdestruktiv längre, för jag vet att jag någondag kommer operera bort alla mina skärsår, jag orkar inte dölja dom längre. När jag ligger på stranden eller när jag är utomlands så tittar alla på mina armar och ben, visst, det får dom gärna göra. Dom får gärna glo så deras ögon ploppar ut. Men jag kommer ångra mig, förhållanden har dessutom tagit slut pga mina skärsår, två faktiskt. Det är inte roligt, innan jag fyller 18 så ska jag be soc fixa operation, men det är meningslöst nu, för ibland känner jag hur rakbladet ännu en gång far över mina bara ben och armar och blodet faller ner mot marken. Men när jag slutat, då jag känner mig säker, då jag fått tillbaka min styrka, då ska jag allt operera mig, laser.
Det kostar runt 20 000 så det är väl bara att börja spara....
Men jag är så trött på mina pengarproblem, snart slutar det väl med att jag säljer mig, för jag får ännu inte jobba, jag är alldeles för ung. Nu säljer jag mina tekniska saker, jag har inget val.
Nästa vecka är det valborg, då kommer Reby älskling hit och gör mig glad, jag har saknat henne så. Att några av dom få folk som verkligen betyder, bor så långt bort... gör så ont, man saknar dom varje dag.
Nu fick jag ett PM från min älskade Teresa, på bilddagboken. Vi kommer äntligen få träffas, nu är det sommar, och Teresa ska få guldpass, det betyder alltså att vi kan ses. Glädjetårar rinner ner för mina kinder och min ångest rinner iväg bit för bit. Min mamma är full och sitter och skrattar åt någonting på tv, och ser inte mina tårar som vanligt, men jag är van, hon ser mig aldrig längre. Ibland är det skönt, men ibland vill jag bara ha hennes armar runt mig, som när jag var liten. Jag menar, jag är ändå fortfarande liten, ändå skriver jag just nu som om jag vore äldre, "när jag var liten". Jag ÄR liten, men nejdå, det ser ingen. Nu förtiden är 12 åringar vuxna, det är fan helt jävla galet, dagens samhälle, jag förstår ingenting, verkligen ingenting.
Nu har mina tårar torkat, det är som om jag hade en mask i ansiktet, det är saltet i tårarna, när det torkar blir det hårt. Precis som när man gör salt.
Jag vet inte längre vad jag ska skriva, jag bara skriver, allt jag tänker på, för jag har ingen att prata med. Men nu slutar jag, ska dra ut och jogga tror jag.
Ha en trevlig kväll eller nåt.
Ibland blir bara allting helt jävla fel, jag vet att jag suger på att blogga, men jag kan inte lägga upp skiten på min bdb för då är jag tydligen ett jävla emobarn som tigger uppmärksamhet, det kanske jag är här också, men ibland skiter jag i sånt. Jag vet inte hur annars jag ska få allt ur med mig, att prata är överskattat,
jag tror inte längre det finns någon mänsklighet kvar.
Min mamma är ett jävla fyllesvin som inte har några pengar, mitt självförtroende ligger på 0 just nu, min mamma lovar mig hit och dit med massa saker men gör det aldrig.
Musiken räddar mig från ångesten just nu, jag har inte råd att vara självdestruktiv längre, för jag vet att jag någondag kommer operera bort alla mina skärsår, jag orkar inte dölja dom längre. När jag ligger på stranden eller när jag är utomlands så tittar alla på mina armar och ben, visst, det får dom gärna göra. Dom får gärna glo så deras ögon ploppar ut. Men jag kommer ångra mig, förhållanden har dessutom tagit slut pga mina skärsår, två faktiskt. Det är inte roligt, innan jag fyller 18 så ska jag be soc fixa operation, men det är meningslöst nu, för ibland känner jag hur rakbladet ännu en gång far över mina bara ben och armar och blodet faller ner mot marken. Men när jag slutat, då jag känner mig säker, då jag fått tillbaka min styrka, då ska jag allt operera mig, laser.
Det kostar runt 20 000 så det är väl bara att börja spara....
Men jag är så trött på mina pengarproblem, snart slutar det väl med att jag säljer mig, för jag får ännu inte jobba, jag är alldeles för ung. Nu säljer jag mina tekniska saker, jag har inget val.
Nästa vecka är det valborg, då kommer Reby älskling hit och gör mig glad, jag har saknat henne så. Att några av dom få folk som verkligen betyder, bor så långt bort... gör så ont, man saknar dom varje dag.
Nu fick jag ett PM från min älskade Teresa, på bilddagboken. Vi kommer äntligen få träffas, nu är det sommar, och Teresa ska få guldpass, det betyder alltså att vi kan ses. Glädjetårar rinner ner för mina kinder och min ångest rinner iväg bit för bit. Min mamma är full och sitter och skrattar åt någonting på tv, och ser inte mina tårar som vanligt, men jag är van, hon ser mig aldrig längre. Ibland är det skönt, men ibland vill jag bara ha hennes armar runt mig, som när jag var liten. Jag menar, jag är ändå fortfarande liten, ändå skriver jag just nu som om jag vore äldre, "när jag var liten". Jag ÄR liten, men nejdå, det ser ingen. Nu förtiden är 12 åringar vuxna, det är fan helt jävla galet, dagens samhälle, jag förstår ingenting, verkligen ingenting.
Nu har mina tårar torkat, det är som om jag hade en mask i ansiktet, det är saltet i tårarna, när det torkar blir det hårt. Precis som när man gör salt.
Jag vet inte längre vad jag ska skriva, jag bara skriver, allt jag tänker på, för jag har ingen att prata med. Men nu slutar jag, ska dra ut och jogga tror jag.
Ha en trevlig kväll eller nåt.
Kommentarer
Trackback
